Visar inlägg från "resor-o-hotell"

TBT 2005

Hej!

Vad kul att ni gillade en tillbakablick i fotoalbumet, vi kör en throw back thursday i dag med. Året var 2005 och det var första gången vi bokade en resa till Sunwing – trodde vi..

Det var dock både första och sista gången vi bokade en resa i resebutik. Vi satt på Ticket och kollade på bilder i en katalog (hey vad gammeldags :)) och fastnade för Sunwing Kallithea på Kreta. Det var ganska dyrt men ett stort utbud av pooler, restauranger och nöjen så det kändes värt det efter lite pepp från försäljaren. Där fanns olika områden på hotellet och vi kom överrens om att Athena (huvudbyggnaden) verkade passa oss bäst och hen skulle boka oss ett rum där, vi betalade och gick hem och peppade inför resan. Men något gick väl snett där..

 

 

Tror Micke hade fulast solglasögon på denna resa..

Glada i hågen åkte vi med transferbussen till Kallithea, kön till incheckning var lång så vi såg oss omkring vid poolområdet en stund och bara njöt av hur härligt och stort hotellet verkade. När det blev vår tur skakade de bara på huvudet bakom disken. Ringde runt med bekymrade ögonbryn och skakade ännu mer och konstaterade att vi fanns inte med i registret, vi hade ingen resa bokad här. Efter ytterligare några samtal visade det sig att hen hade bokat in oss på ett helt annat hotell, som visserligen också hette Athena – precis som hotellområdet på Sunwing, men låg inne i stan. Det var bara att ta sina väskor och knata ut och ta en taxi och försöka leta upp hotellet. Var gråtfärdig vid det här laget.

 

 

Tillslut hamnade vi här. Med en minimal balkong med utsikt mot en bakgård med skräpinsamling. Deppade i hop och ryckte upp oss. Trots allt ganska trevligt att bo inne i stan istället för ute på vischan (det här var ju innan vi hade barn, läget passade oss nog bättre egentligen).

 

 

Resten av resan gick ut på att äta god mat, sola och bada (i havet, hotellets pool var i ungefär samma storlek som vårt spabad – överdriver liiite men inte om jag säger att det fanns max 6 solstolar), dricka öl/breezer på balkongen och spela yatzee.

 

 

Vi ser ju vem som vann..

Förövrigt tror jag att jag tar tillbaka det där om solglasögonen. Mina var värre. Allvarligt??

 

 

 

Blev glad som ett barn på julafton över min fint pimpade drink..

 

 

..tills jag såg Mickes som jag visst tyckte såg ännu godare ut. Haha.

 

 

Vi gjorde mysiga utflykter till gamla stan och drack gigantiska drinkar (här snackar vi pynt!) lagom för ett helt fotbollslag ungefär (kan knappt se en San Fransciso efter detta). Och en inte alls lika mysig utflykt..

 

 

Vet inte om det förekommer fortfarande men vid den här tiden var det populärt att folk åkte runt på moppar och letade upp (dumma) turister och gav dem skraplotter och snackade omkull dem om guld och gröna skogar. Vann man något på dessa skraplotter (det gjorde man ju alltid, dööh!) så skulle man få vinsten bara man följde med dem först och lyssnade på deras lägenhetsprojekt man kunde bli delägare i.

Skrapade på den där jäkla lotten och vann EN KAMERA. Wow wow wow. Klart vi skulle följa med och lyssna en liten stund på dem, sen skulle jag ju få en kamera! Åkte med och typ 8 h senare (en hel dag åt skogen), där vi lotsats runt som nåt sektliknande lyckades vi äntligen ”smita” och ta oss in till stan igen, det gick liksom inte att komma därifrån, de snackade omkull oss totalt och man behövde alltid lyssna på liiite mer information och helst signa upp sig för ett boende innan man skulle få åka hem och få sin vinst. (Det roliga är att vi varnade våra kompisar som skulle dit några veckor senare – vad tror ni hände? Jo visst hamnade de också där).

 

 

Resan avslutades lite snöpligt med att busschauffören kastade ut en resväska rakt på Mickes smalben. Syns inte så bra på bilden kanske men det blev ett ruggigt sår som inte läkte på bra länge. Han har än i dag ett stort ärr där.

När vi kom hem och skulle reklamera den felbokade resan så började hen med att be om ursäkt för missen och skulle kolla med sin chef vad de kunde göra till att svänga och påstå att vi inte alls velat åka till hotellet vi satt och kollat på tillsammans i katalogen utan vi hade valt detta hen bokat åt oss till att tillslut inte finnas tillgänglig på varken mail eller telefon alls och gick under jorden så det blev inga pengar tillbaka där inte. Bah! Efter detta har vi bara bokat våra resor själva över internet.

Trots allt en mycket mysig resa och Rhodos blev en favorit vi återvände till många gånger.

13 år sen. Inte klokt. Jag känner mig faktiskt inte 13 år äldre även om rynkorna skvallrar om att tiden gått och solglasögonsmaken förbättrats avsevärt.

KRAM

 

 

TBT 2004

 

Hej hej

Rensade korgen med badbomber i dag (lite litet projekt för dagen kanske så jag ska ta tag i en låda också) och sen badade barnen i omgångar. Olivia för att hon fick syn på badbomberna (hennes julklapp) och ville ta ett skumbad och Sebbe för att han varit ute med bästisen och rullat nerför kullar i regnet och var lerig in på bara kroppen ;) Själv badar jag aldrig, fy så tråkigt. Det ser så harmoniskt ut när folk har hällt upp ett skumbad och kryper ner med en tidning eller padda och kanske ett glas rödvin eller jordgubbar och ska ha det sååå mysigt men själv tröttnar jag efter typ 5 minuter varenda gång. Så fort vattnet börjar kallna får jag panik, avskyr att frysa. Duschar jag så höjer jag värmen om och om igen tills jag nästan är skållad. Att ligga i ett varmt bad som sakta bara blir kallare och kallare – nej tack. Kryper i mig bara jag skriver det.

 

 

De senaste 15 åren har jag badat badkar kanske max 5 ggr? En av dem är på Mickes och min första utlandsresa tillsammans. Tidigt på våren 2004 åkte vi till Menorca. Vädret var sisådär och värme och varmvatten i rummen värmdes upp av solenergi. En regnig dag var det så kallt så jag frös in i märgen så Micke föreslog att ett varmt bad kunde tina upp mig. Men det fanns ju knappt nåt varmvatten märkte jag när jag hoppat i och det strömmade iskallt vatten ur kranen på mig. Frysa är det värsta jag vet och humöret blir där efter så jag fräste och körde med stackars Micke som fick springa skyttetrafik mellan badkaret och spisen och koka vatten att hälla över mig. (vi hade bara dejtat några månader, undra om han ångrade sig där ;))

Har inga bilder från just det men några från den resan kan jag bjuda på. Det var på den tiden man hade filmrulle i kameran, inte kunde se hur bilden blev och bara tog en bild per tillfälle (av ekonomiska skäl) och hoppades på det bästa. Eftersom vi oftast bara reste vi två så blev det ”ta ett kort på mig så tar jag ett kort på dig” alt be kyparn ta en bild när man åt eller ställa upp kameran på självutlösning (då man ofta riktade den helt galet och skärpan blev usel).

 

 

27 år gammal. Alltid en räkmacka på flygplatsen innan avfärd, det är sen gammalt. Uppenbarligen..

 

 

Jag hade en keps-period och föga smickrande solglasögon. Frukost intogs på balkongen.

 

 

Av nån oförklarlig anledning tyckte vi det var en jättekul idé (och jag menar verkligen jättekul) om vi hoppade i sängen samtidigt som vi satte kameran på självutlösning. Tyckte vi var sååå tokiga och roliga. Skrattade så tårarna sprutade. Frågor på det?

 

 

Som sagt det var inte helt lätt att pricka rätt.. Hälften av korten såg ut så här.

 

 

Det var inte bara dåligt väder, mestadels soligt. Första dan vi kom ner så var det dock mulet så vi la oss på varsin solstol och sov i flera timmar (sånt man kunde göra innan barn om ni minns ;)) Vaknade upp och Micke var totalt lilaröd och sönderbränd. Flagade som ett pussel sista dagarna så han såg ut som han gått i t-shirt hela semestern.

 

 

Vi bodde i Cala ´n Bosch. I byn fanns en liten marina med båtar och runt den låg restauranger. Thats it. (Har säkert hänt mycket sen dess) Väldigt god mat dock. En kväll slog vi på stort och beställde chateaubriand – och det är fortfarande en av de godaste måltider vi ätit. Pratade om den i flera år efteråt. Köttet tillagades och skars upp vid bordet och till fick man grillad paprika i olika färger och flera olika såser. Ser dock inget vidare ut på bilden va :)

14 år sen. Känns både som en livstid och som en kvart.

KRAM

Nestlé Cocoa Plan – på besök i Ghana

I samarbete med Nestlé Cocoa Plan

 

Hej!!

Nu har jag hunnit landa i dubbel bemärkelse och reflektera lite över resan till Afrika. Och vilken resa! Fått se och uppleva sådant jag aldrig varit med om tidigare, verkligen en häftig och stark upplevelse.  Vi var alltså i Ghana för att besöka kakaoplantagen – för att se hur det går till och framförallt för att se hur Nestlés projekt Cocoa Plan fungerar i praktiken och vad det har för effekter för individerna på plats.

 

 

Nestlés Cocoa Plan går i princip ut på att förbättra livet för odlarna med fokus på bättre jordbruk och metoder, bättre levnadsvillkor och bättre kakao.

 

 

 

Hade aldrig sett en kakaofrukt tidigare men nu vet jag både hur de ser ut, hur man öppnar dem och hur man gör för att torka och producera kakaobönorna som sedan säljs och används till choklad mm. De färska kakaobönorna är täckta av ett lite slemmigt vitt hölje som smakar som en blanding mellan litchi och mango. Man lägger dem sen mellan blad att torka på marken så detta försvinner och själva bönorna lägger man sedan på stora bambumattor att torka och rostas i solen.

 

 

Att bara skänka pengar rakt upp och ner är inte en hållbar lösning, utan Cocoa Plan satsar på att lära odlarna att själva utvecklas och påverka sin egen situation. Tex så förser de dem med nya kakaoplantor, erbjuder fri business school (vi fick besöka en sådan klass, där satt vi under kakaoträden med byns invånare medan de jobbade med olika uppgifter och räkneexempel om hur investeringar i kakoplantorna (bekämpningsmdel etc) i slutändan ger en större vinst och det var så himla häftigt att se. De brann verkligen för att lära sig!) Det ges även utbildning i säkerhet och teknik. Vikten av rätt hantering av farligt material och hur man pollinerar kakaoträd att producera fler kakaofrukter. Allt detta fick vi vara med och se.

(Just det här med att de får nya plantor gratis tyckte många var för bra för att vara sant och vågade inte hoppa på till en början, men nu när de sett hur bra det gått för de farmare som bytt ut sina föråldrade träd mot nya så står de på kö för att få vara med!)

 

 

 

Vi satt en hel del i bil dessa dagar, många timmars resa till varje by och däremellan körde chaufförerna ofta vilse på några timmar hit och dit. I storstäderna var trafiken heeeelt galen, Stockholmsköerna kan slänga sig i väggen. Enligt mitt sällskap på flyget så åker dagligen 4 miljoner med bil in till Accra om den informationen stämmer. Nu var vi mest på landsbygden och eftersom det regnat en del så var det si och så med vägarna, många skumpiga timmar i bushen blev det men tillslut kunde man ju bara skratta åt det.

 

 

Påfrestande resa på många vis, självklart jobbigt att se hur fattigt många lever. Men samtidigt så träffade vi så otroligt härliga människor i alla dessa byar. Slogs av hur färgglada och glada de var. Och så kul de tyckte det var att posera och vara med på kort, gamla som unga. ”Fota mig fota mig”! 

 

 

I flera byar hade de aldrig sett en livs levande vit människa så de samlades runt oss och och ville ta selfies (förvånansvärt många hade mobiltelefoner, det hade jag inte riktigt förväntat mig) så de kunde visa vänner och släktingar som inte skulle tro sina ögon, och en del trodde vi var spöken och ville ta på oss och se om vi var verkliga :)

 

 

De byar vi besökte var alla delaktiga i Cocoa Plan och  glada och stolta att få vara en del av detta och berättade om hur mycket det förbättrat livet för dem. I en by fick vi (efter en lång hälsningscermoni som påminner om något man bara ser på film, så häftigt!) gåvor av hövdingen som tack i form av stora bananklasar och en GET (!).

 

 

En upplevelse och minnen för livet!

(Cocoaplan jobbar dessutom aktivt mot barnarbete och vikten av skolgång, mer om det i ett annat inlägg där vi besökte skolor och fick prata med barnen om detta).

KRAM

 

 

Instagram - @matplatsen